Igår satt jag, elli och yrsa och pratade om varför de är så många som fokuserar på att vara smala och se snygga ut och imorse kom jag på mig själv att tänka på just dem dagarna då man känner sig lite extra ful eller snygg.

Visst är det konstigt egentligen, hur man vissa dagar kan känna sig så extremt ful medan man andra dagar känner sig skitsnygg? inbillar man sig eller är man verkligen fulare vissa dagar? spelar humöret och självförtroendet för dagen någon roll för hur man uppfattar sig själv?
Jag har dagar då jag går upp och ser mig i spegeln och känner att jag bara vill gå och lägga mig igen, ingenting tycks stå rätt till, ögonen ser röda och trötta ut, huden ser fet och torr ut på samma gång, håret har inte alls den där charmiga glansen och den vackra volymen som man lyckas få till vissa dagar utan tycks istället mest likna ett risigt skatbo. Ibland får man för sig att man nog kommer se bättre ut om man bara sminkar sig lite, men nej så fel man har, sminket gör bara det hela värre och får en att se ännu tröttare ut och dessutom onaturlig ut.
Sedan har man dagar då man är skitsnygg, då huden ser fantastisk ut, ögonen pigga och håret har den där charmiga glansen och den vackra volymen. Man kommer på sig själv med att le mot sig själv i spegeln och tänka: jag ser fantastisk ut!
Man har även de neutrala dagarna, de dagarna då allt är sådär "inte fult, men inte snyggt", okej helt enkelt. Man varken gråter eller ler när man ser sig själv i spegeln.
Varför kan man inte alltid få känna sig sådär snygg som man gör under snyggdagarna?